Julafton igår.

Var en bra dag.

Skönt att vara ledig och kunna umgås med familjen en hel dag(även om det inte kändes som vanligt när Albin är i USA).

Jag vet inte riktigt hur det är längre, men jag har fått för mig att många fortfarande har som tradition att titta på "Kalle Anka" på julafton klockan 15.00

Det är väl en ganska dum tradition egentligen? Gamla disneysnuttar som man redan sett ca tusen gånger (liten överdrift kanske), och som dom inte ens orkat lägga kraft på att översätta riktigt, utan dom har bara lagt samma dåliga, taktlösa speakerröst på allt. Likförbannat sitter även jag(om än inte lika maniskt, och inte lika punktligt) och tittar jul efter jul.

Något jag annars älskar på julafton är "Kan Du Vissla Johanna".

Det är ju samma sak där. Man har sett det säkert tusen gånger(också överdrift), men åtminstone jag ser det varje år ändå.

Men där har jag iallafall en anledning.

Jag älskar Per Oscarssons skådespeleri.

Han är nog enligt mig den allra bästa svenska skådespelaren.

Vet inte riktigt varför, men det är något med honom.

Allt han säger allt han gör, det är bara en sån känsla i det.

Dessutom har jag fått för mig att han liknar min morfar från när han var i livet(morfar är inte i livet nu med andra ord), och det gör ju inte känslan sämre.

Förresten! Amy Diamonds julskiva "En Helt Ny Jul", var perfekt att spela igår.. Hon är bra som vanligt!

Och här är den inspelade versionen från nyss nämnda skiva av klassikern "Julen Är Här" med Amy Diamond

Såg för några veckor sedan att bandet "Danko Jones" kommer till sverige i februari. En spelning i stockholm 26e februari fanns med på turnéplanen, och jag blev direkt sugen att åka ner. Men jag vet ju av erfarenhet hur svårt det är att få sina kladdig fingrar ur röven eller få med sig någon kompis på något sånt.

Det var därför med en oerhörd glädje jag imorse såg en affisch på Navet.

"Danko Jones spelar på Stadshuset 27e februari 2009."

Jag hade ståfräs hela vägen till butiken. Helt underbart.

Äntligen kommer bandet till mig.

Så, 27e februari blir det fetröjj på stadshuset. ÄR NI PEPP!?

Är det något fel på bloggagratis.se månne..

Titta bara på min besöksstatistik..

2008-12-22:  223  

2008-12-21:  253

2008-12-20:  314  

2008-12-19:  29

2008-12-18:  36

Liksom va? Hyfsat uppsving..  Antingen fel, eller så har jag plötsligt blivit hur intressant som helst. Och jag som har bloggtorka.. Skit, va pinit.

Jao, vad ska man säga.

Bloggandet har den här och förra månaden varit sådär..

Men får hoppas jag kommer igång igen snart! 

Håll hoppets låga brinnande sören!

Imorgon öppnar vi nya butiken i IN-Gallerian i Sundsvall City.

Grym butik och fina öppningserbjudanden. Kom förbi vettja!

Men kommer ni för att bara se mig så får ni hålla er till lördag, då jag kommer stå i birsta hela dagen imorgon.

Men seriöst. Ett besök i nya Teknikmagasinet i IN-Gallerian rekommenderas.

Människor har väl generellt en massa konstiga saker för sig.

Så även jag.

En konstig sak jag gör är att när jag möter eller träffar på människor jag bara känner litegrann sådär eller har känt förut, men inte gör lika mycket längre, så försöker jag undvika att t.ex heja på dom osv.

Vet inte alls varför faktiskt.

Men ta tillexempel ett scenario där jag sitter på bussen, och ser någon jag känner litegrann kliva på och jag verkligen ser det(ibland gör man ju faktiskt inte det), då väljer jag att stirra rakt ut genom fönstret eller plockar upp mobil eller mp3 och försöker verka jätte-inne i apparaten för att i största mån undvika ögonkontakt och därmed kanske tvinga fram en beslutsångest hos mig själv över om jag ska heja eller inte.

Jag vet ju själv att detta beteénde är oerhört fånigt och dumt, men likförbannat gör jag exakt likadant när jag möter någon annan "halv-kändis" på kanske ICA den här gången. 

Självklart gäller inte detta alla gånger eller alla personer, men allt för ofta använder jag dessa fula knep.

Idag var jag in på ICA Esplanaden för att köpa tuggummi när jag väntade på bussen från navet för att åka hem efter jobbet.

I kassan satt en till mig gammal klasskompis från lågstadiet.

Jag kände igen honom direkt när jag ställde mig i kön till kassan.

När det blir min tur så blir det dom gamla vanliga: "var det bra så?" och "det blir 20 kronor" osv, och under hela tiden undviker jag att titta honom i ögonen. Efter det säger personen i kassan "Visst heter du Jonatan?".

(Och det kunde jag ju av logiska skäl inte neka till, för lögnare är jag ju inte) Han följer upp sin fråga med "Känner du igen mig?", varpå jag chockar mig själv med att säga, "njaa.. tror faktiskt inte det..". Och han berättade som jag redan visste att vi gått i samma klass på Essviks Skola.

Då låtsas jag fundera ett tag för att sen låtsas komma på, och säga "jaa, det är ju Emil! Eller hur?!".

Sen var jag tvungen att rusa till bussen.

Men den korta vägen till bussen, och den långa vägen hem satt jag och skämdes, trots att bara jag(fram till nu) visste om mitt pinsamma beteénde.

Är det bara jag som håller på såhär? 

Måste skicka in en brevfilm till "Bullen" om det tror jag.. (och kom ihåg, det är inte killen i filmen som har skrivit brevet).

Ett helt klart grymt vettigt inlägg i debatten om IPRED-lagen har ni här.